Er ginger i vardagen

Idag är Johannes 4 månader gammal. VAD HÄNDE DÄR!? Varken jag eller min sambo kan förstå någonting. Det var ju nyss vi kom hem med honom och han knappt kunde röra sig. Idag är han, oavsett vad man vill erkänna eller inte, en egen person som uttrycker sig, visserligen med en mindre skara uttryck men fortf. Han skrattar, han gråter, han visar när han är hungrig och när han är missnöjd. Allt sker såklart i olika skalor men man kan fortfarande genom hans uttryck förstå vad det är han vill, och det är så jävla häftigt.

 

Hur han tyr sig till sin mamma såklart men även mig, som att jag var hans biologiska pappa, är något som kommit klart för mig på det senaste hur sjukt underbart och häftigt det är. Jag var oerhört nervös innan han föddes över att han av någon anledning inte skulle acceptera mig, eller godkänna mig som hans fadersgestalt eller något, trots att min sambo hela tiden motsatte sig och försökte övertala mig om hur det skulle bli på riktigt och att jag skulle sluta vara nervös för det.

 

Hon hade rätt, som vanligt.

 

Grattis min älskade unge, du är så obeskrivligt viktig för mig att jag skulle sätta mitt liv till om det krävdes.